att gå vidare

sedan hösten 2005 har jag haft ngn slags "halvambition" att läsa magisteråret i socialt arbete. det har inte gått så bra. jag har hela tiden utgått från att detta är vad jag eg. vill, men samtidigt har jag haft svårt att prioritera att få det gjort. av teoridelen har jag tagit några få poäng och självaste uppsatsen finns eg. inte mer än i olika förslag till utkast/pm.

jag har nu fått jobb- helt utan att ha tagit en magisterexamen. dags alltså att lägga detta oavslutade projekt på hyllan och vara nöjd m det. men varför är detta så svårt? jag kan inte för mitt liv känna mig helt nöjd m det beslutet. ngt i mig tänker ändå "jo men kanske..." "det vore ju bra om..." "tänk om du hade rott hem det här nu"...

varför ska det vara så svårt att släppa? jag försöker intala mig följande: du hade en tanke att göra ngt, det blev inte gjort. du har gjort annat istället. du har fått exakt det jobbet du vill ha! passa på och njut av det kvinna!

men nej. jag måste gång på gång ursäkta att jag väljer att inte slutföra detta och kan inte riktigt gå med på att det är rätt beslut.

varför är jag så omöjlig?