ansvar

är någon förvånad?

eller för att citera min mor (gift sedan 32 år) "jag börjar inse mer och mer hur mkt vi styrs av föreställningar kring hur saker ska vara". och ja, till del menar även jag att mkt handlar om alltför höga krav kring vad som "måste" göras. men en lika viktig del handlar om att faktiskt kompromissa ihop sig kring ett "minimum" om vad som ända bör göras och sedan ta gemensamt (läs lika) ansvar för att det faktiskt utförs. och det är inte så enkelt. det är otäckt lätt att halka in på termer av att "ngn ska hjälpa till mer hemma" (vem ska "hjälpa" vem? hjälper gör vi väl en granne som behöver eller kanske en vän i behov, vem som "hjälper" respektive "ska hjälpas" säger en hel del om fördelningen av makt; vem är i behov av hjälp, varför och vem är snäll nog att ta av sin dyrbara tid att hjälpa till?)

jag menar att "hjälpa till"-snacket påminner otäckt mkt om personer som berättar att: "det var en kväll jag var barnvakt". och då handlar det om att personen i fråga var barnvakt- åt sina egna barn. och ja, jag har hört det sägas av vederbörande i riktiga livet.

jag önskar en jämställdhetsdiskurs där alla ska ta ANSVAR (viktigt att kalla saker vid dess rätta namn), för såväl arbetsfördelning (i och utanför hemmet) som eventuella barn.